Ericson: Statistiken ljuger inte

Senaste matchen mot Blåvitt vill vi gärna glömma. Att förlora mot ärkerivalen svider alltid lite extra. Men vi ska inte glömma att exakt samma sak gäller även för Blåvitt, och sanningen är att Blåvitt faktiskt oftare än Elfsborg tvingats lämna de inbördes mötena på senare år med frustration och ilska över att ha förlorat.

     Jag har gått igenomsamtliga inbördes möten i allsvenskan sedan Elfsborgs återkomst 1997. Alla minns vi väl den underbara premiärmatchen som nykomlingen Elfsborg vann med 3–0 mot regerande mästarlaget Blåvitt. Och på den vägen är det!

     Under de tretton år som Elfsborg nu spelat i allsvenskan sedan återkomsten 1997 har Elfsborg vunnit 10 av 13 hemmamatcher, spelat en oavgjord och inkasserat två förluster. Målskillnaden är 24–9 i Elfsborgs favör. På bortaplan är resultatet sämre, 2 segrar, 5 oavgjorda och 6 förluster. Målskillnad 13–24. Elfsborg har alltså lyckats bättre på bortaplan än Blåvitt. Totalt på dessa 26 hemma- och bortamatcher har Elfsborg vunnit 12, spelat 6 oavgjorda och råkat ut för 8 förluster. Målskillnad i Elfsborgs favör är 37–33.
 
Om man ser de senaste tre åren har Elfsborg vunnit sina tre hemmamatcher med 3–1, 3–0 och 2-0, spelat oavgjort en bortamatch 2–2, och förlorat de senaste två årens bortamöten med hemska 2–5 förra året och 0–4 i år. Målskillnaden i lagens inbördes sex möten är därmed, trots årets storförlust, jämna 12–12.

     Vad beror det då på att det ofta blir så mycket mål när Elfsborg och Blåvitt möts? Min tro är att spelarna i båda lagen är så oerhört laddade, de vet att de spelar i två av Sveriges absolut bästa lag, och känner nog att matcherna mellan Blåvitt och Gulsvart egentligen är årets stora västsvenska derbymatch. Det är alltid fullsatt på arenorna, maximalt tryck på läktarna och ofta riktigt bra spel.

     Ofta upprepar sig dessutom samma sak – under början av matchen är det jämnt spel, varefter något av lagen lyckas göra mål. Det lag som gör första målet brukar vinna – målet ger ett psykologiskt övertag och ger motståndaren en psykologisk uppförsbacke. Så var det i våras när Elfsborg spelade ut Blåvitt efter noter efter en ganska jämn inledning. Och så såg det även ut i bortamatchen för en dryg vecka sedan, där det var ganska jämnt i första halvlek, men där Blåvitt tog över matchen helt efter sitt ledningsmål. Det lag som tar ledningen spelar närapå över sin förmåga i de heta derbymatcherna. Detta bevisade Blåvitt senast när man trots ett reservbetonat lag gjorde en riktig bragdmatch mot Elfsborg.

     I år har jag hela tiden trott på en hård kamp mellan Västsveriges två storlag om det allsvenska guldet. Men något säger mig att Elfsborg har större chans än IFK Göteborg att knipa guldmedaljen till sist. Elfsborg har en bredare trupp som klarar skador och avstängningar bättre än Göteborg, och Göteborg har ett betydligt svårare spelprogram resten av säsongen än Elfsborg. Alla blåvita supportrar får därför rådet att njuta så länge de kan av storsegern mot Elfsborg. För när allsvenskan summeras är det inte alls säkert att segern mot Elfsborg hjälpte Blåvitt att nå ett allsvenskt guld.

Och som sagt – sett över de senaste tretton åren är faktiskt Elfsborg bäst i de inbördes mötena. Statistiken ljuger aldrig!

Jan Ericson
 

Jan Ericson, född guldåret 1961, moderat riksdagsledamot sedan 2006, medlem i IF Elfsborg och Guliganerna. Född i Göteborg, men numera bosatt i Ubbhult i Marks kommun.  Trivs allra bäst på ståplats på Borås Arena tillsammans med 13-årige sonen Niklas. Har möjlighet att se vissa bortamatcher i Stockholm och missar inte gärna derbymatcherna i Göteborg. TV blir räddningen när det av praktiska skäl inte går att se matcher live. Längtar efter ett nytt gulsvart guld!