En fotbollsklubb kan vara mer än bara fotboll

Förre ministern Bengt KÅ Johansson kåserar om fotbollsklubbars ansvarstagande utanför arenorna. Föga överraskande ser han Elfsborg som ett föredöme.

Blåvita änglar i Göteborg, Black Army i AIK Solna, Guliganer i Elfsborg. Många fotbollslag har en trogen skara av fans, fotbollsfantaster, helt uppslukade av hur det går för det egna laget. För en del av fansen slår det ibland över. De kan inte acceptera ett nederlag utan ger sig på motståndarlagets anhängare, slåss och förstör. Men det är de få, undantagen. De allra flesta är justa grabbar och tjejer som lever och andas med sitt lag. Håller på laget i vått och torrt. Dit hör våra guliganer.
 
Men fanklubbarna är bara en del av den stora gruppen av fotbollsälskare som följer sitt lag.
Bland barn och skolungdom håller man nästan alltid på något fotbollslag och på någon fotbollsspelare, den som man drömmer om att efterlikna och har som idol.
 
Detta att ha en idol, någon att se upp till, finns i varje generation som växer upp med fotbollen. Vi som är lite äldre hade Gunnar Nordahl, Hasse Jeppsson, Kalle Svensson och Nacka Skoglund, ibland dög det nog med Lasse Råberg och Henry Larsson. Dagens generation av ungdomar som har den internationella fotbollen i sina vardagsrum har i stället Zlatan, Messi och Ronaldo.
 
Det är bra. Det är bra så länge de också uppför sig som en idol skall göra. Vi vill inte se dem berusade, vi vill inte se dem uppföra sig illa på plan. Vi vill läsa i tidningen att dem är föredömen, så som vi fick se dem i Rekord-Magasinet, salig i åminnelse.
 
Allt det där tillhör uppväxten, man skall ha sina föredömen. Man behöver i sin omgivning se personer som man kan se upp till, beundra. Det gäller alla ungdomar men kanske särskilt dem som har det jobbigt i skolan, som har svårt med kamraterna eller som har problem hemma.
 
Det här har man alltid insett i Idrottssverige. Det är därför idrotten är så viktig, särskilt när man växer upp. Idrotten är stilbildande och fostrande, om man nu vill använda ett så gammaldags ord. Och i familjerna ser man hur bra ungarna mår av att vara med inom idrotten, man lägger ned mycken tid på att skjutsa ungarna till träningar och matcher.
 
När ungdomar skall ut i arbetslivet men inte får något jobb, då kan man lätt tappa gnistan och komma fel i sin tillvaro. Då kan idrotten vara en viktig länk in i samhället igen. Västergötlands Idrottsförbund har organiserat ett antal projekt där idrottsstjärnor och idrottsledare fått bli fadder för ungdomar som går och väntar på att få jobb. 
 
Elfsborg har på egen hand sedan länge drivit sådana projekt. Jag tror det går tillbaka till när Stefan Andreasson var arbetsförmedlare och Göran Pettersson länsarbetsdirektör i Borås. Båda insåg betydelsen av förebilder för ungdomen och att idrotten där kan spela en central roll, inte minst fotbollen. Det har man sedan fortsatt med när det varit hög arbetslöshet bland ungdomen i Borås och Sjuhäradsbygden. Det har varit studiebesök på arbetsplatser, ”vara med i gänget”-träffar och mentorsinsatser av skilda slag, insatser som varit viktiga för många, många ungdomar.
 
Så kan idrottsverksamhet också vara när den fungerar som bäst i Idrottssverige. Heder åt Er i Elfsborg som tar ett sådant socialt ansvar.

Bengt KÅ Johansson