Ytterbackar har blivit storstjärnor

I mina barns ögon är ytterbackar superstjärnor. De nämner Maicon, Dani Alves, Phillip Lahm i samma andetag som David Villa, Andres Iniesta och Diego Forlan. Något har hänt med ytterbackarna.

När jag spelade fotboll på 1970-talet var ytterbackarna inga superstjärneämnen. De hade bollen minst och när de blev bortdribblade fanns det alltid en eller två mittbackar som förhoppningsvis täckte upp. Som ytterback gjorde ett svagt kort minst skada – riskminimering helt enkelt. När vi spelade spontanfotboll sommaren 1974 var det inte heller ytterbackar vi låtsades vara. VM-profilerna i Holland Johan Cruyff, Jan Neeskens eller tyskarna Gerd Müller och Uli Hoeness var de som gällde. Råkade man nicka in bollen var man Ralf Edström och fick någon in en tåpaj var det Roland Sandberg som  varit framme.

Men jag hörde aldrig någon som hävdade att de var Berti Vogts eller Wim Suurbier, och definitivt inte de svenska ytterbackarna i VM-laget 1974 Jan Olsson och Björn Andersson. Ytterbackar var något som fanns utan att synas. Den enda ytterback vi någonsin uppmärksammade var tyskarnas Paul Breitner som dels gjorde VM:s första mål och kvitterade på straff i finalen.

Att mina barn helt obesvärat jämför anfallsstjärnor med försvarsspelare har givetvis att göra med vad alla fotbollskännare kallar för ”den moderna ytterbacken”. En spelare som orkar springa upp och ner längs med kanten och både delta i försvar och anfall. Den ”omoderne” ytterbacken var ytterst sällan över mittlinjen och att de gånger som Berti Vogts deltog i anfallet var ganska få. Jag minns att så sent som i VM 1994 att man nästan ryste av förfäran när Roger Ljung började kliva in flera meter på motståndarens planhalva för att slå inlägg. Att han vågade! Men Maicon och alla de andra moderna ytterbackarna har minst lika många offensiva kvaliteter som defensiva (om inte fler) och det är givetvis därför som mina grabbar har tagit dem till sina hjärtan. I smågrabbars ögon är det mål som räknas och målgörarna är hjältarna.

Men jag har alltid haft ett gott öga till ytterbackar, kanske mest beroende på att det var där jag till sist själv hamnade i min minst sagt blygsamma fotbollskarriär. Den började som målspottare i ungdomslagen, men avslutades som vänsterback i Dalums Bois i division 7, eller något sådant.

Frågan är då givetvis vem som är min ytterbacksfavorit. Svaret är givet. Leif ”Lillen” Gustafsson är i mina ögon den bästa back som jag sett i Elfsborg och han borde faktiskt fått flera chanser i landslaget än han fick.

Bengt Johansson